elvirahellden

Första kärlek? säger som min syster, vet inte riktigt hur man menar med det.
Första riktiga kärleken eller den man först blev kär i?
Jag kan säga att jag varit "kär" två gånger, "Kär" blev jag första gången när jag och Sofia åkte till hennes mammas killes hus (blev konstigt där) i Dalsland. vi var nog 14 år tror jag, minns inte riktigt..
Resten minns jag så väl. Jag och sofia gick ut på kvällen i den lilla byn, haha. eller vad man ska kalla det. det var iaf Sveriges värsta håla. iaf, vi gick ut.. Gick förbi ett hus med musik, och sofias kompis sprang ut när han såg oss genom fönstret och frågade om vi ville komma in. och det gjorde vi. Så fort vi kom in såg jag Vääärldens finaste kille (tyckte jag då) jag viskade till sofia "vem är det? " hon sa " ingen aning, men jävligt snygg är han iaf" haha, minns det som igår.
sedan kom det in en tjej som visade sig vara hans flickvän.
Efter festen gick vi ut, och killen gick framför oss, just då utan tjejen. Sofia frågade honom " vart ska du? "
han sa "på efterfest, följ med" sofias mamma ringde precis och ville få hem oss. vi sa till killen "okej, ska bara hem och äta" vi vågade inte säga att vi inte fick vara ute längre. vi gick hem, sa godnatt till dem i huset, och sedan hoppade ner från ballkongen och sprang till festen.
Klockan blev 4 på natten och vi ville gå hem, dem följde med oss till huset och skulle hjälpa oss upp till ballkongen, han lyfte upp mig med tappade greppet och hela jag föll i hans famn, jag skämdes så.. haha...
Dagen efter skulle vi åka hem, han hade addat mig på msn och var jätte gullig. jag frågade "du har flickvän va?" han sa "ja, men jag ska göra slut med henne imorgon. fast på ett villkor, att ni kommer hit nästa helg" haha...
vi åkte dit nästa helg, jag träffade honom men jag var så himla blyg.. vi träffades i några dagar men aldrig själva. efter några veckor frågade han mig om han fick pussa mig, jag som aldrig hade pussat en kille i hela mitt liv blev jätte nervös.. men det var värt tänkte jag, jag hade blivit jätte "kär" i denna kille, fast vi hade aldrig ett förhållande..
tog ungf två år att glömma honom helt. haha

Frågan är om det är min första kärlek, det är det nog. fast mer fjortiskärlek. men min första Riktiga kärlek var ett förhållande som dröjde i 15 månader. Det var nog mer "riktigt" och seriöst.

Den här killen träffade jag när jag var 16 år, efter dem första dagarna då jag började gymnasiet. jag såg honom gå förbi mig och la märke till honom direkt. fast om jag ska vara ärlig så tänkte jag att han var kort och var töntig som hade massa häng och kepsen på sne och trodde sig. fast ändå rätt söt. Jag hade ingen aning om vem han var, aldrig sett han förut, men han gick med en kompis. så jag frågade han vem han var. Dagen efter så skrev den här killen till mig på bilddagboken "hej, hörde att du hade frågat om mig. ville du något speciellt" då gav han mig ett dåligt första intryck, han var bara kaxig, så jag var kaxig tillbaks. haha. vi pratade en del sen frågade han efter min msn.
Vi bytte nummer och pratade varje dag, han frågade om vi kunde träffas "men inte idag för jag har en stor jävla finne" haha rolig var han iaf.
vi sågs på stan och i skolan men vi hälsade bara på varandra.
Men en kväll hade vi tid och jag hade mod till att träffa honom, minns att det var kallt ute så vi satt på kampenhof och pratade. Och efter ett bra tag så kysstes vi, och jag var så himla glad den dagen. Vi träffades ett tag och allt var jätte mysigt. En dag när jag satt i matsalen i skolan ringde det någon från skyddat nummer.. "hej, kan du komma till torp? " jag frågade vem det var och sen förstod jag att det var en vän. och jag sa att jag inte kunde för att jag var i skolan.. han frågade om jag var tillsammans med honom jag träffar. jag sa" jag vet inte, fråga honom"haha.. sedan la vi på. då ringde han upp och jag berättade att det var en som hade ringt.. han blev arg på killen.. eller låtsades iaf, sen började han skratta, och sa att jag var så dålig som inte hörde att det var han som ringde. och frågade då "men elvira, är vi tillsammans?" jag sa "vad tycker du? " han sa "ja det tycker jag. så nu är vi det!"
efter ett tag var jag hur kär som helst. ett sånt förhållande jag alltid ville ha. han funkade jätte bra tillsammans med min familj och har varit den enda killen jag kunnat tänka mig visa upp för syskon och förälder. fast aa.. sen ska jag inte säga det negativa i det hela, men vi höll på fram och tillbaka och tillslut blev det bara jobbigt. så det tog slut.
Även fast det var väldigt dåligt då och då så ångrar jag ingenting, jag hade nog den bästa tiden jag haft i hela mitt liv.
Samtidigt som jag lärt mig en hel del.
så, det var väl nog mer "riktiga kärlek"